Ser du formerna i tegelfasaden? Genom att variera tegelstenarnas storlek skapas mönsterkombinationer som förvandlar anspråkslösa tegelstenar till något vackert. Tekniken kallas murförband och är en byggnadsmetod med lång historia.

När byggnaden på Skeppsbron 3 i Malmö ritades började den nationalromantiska stilen ta fart i Sverige. Då är vi några år in på 1900-talet. Äldre medeltida byggnader var en stor inspirationskälla för arkitekterna och därför väcktes också intresset för murförband på nytt.

Men medeltidens arkitekter och byggare var inte först. Konsten att lägga tegel i olika storlekar och former är långt äldre än så. Ett tidigt exempel finns på Gotland i Torsburgen som dateras till 1000 f.Kr. Där ligger de gotländska kalkstenarna i olika förband i den kallmurade väggen.

Även om estetiken redan då var en viktig faktor så fyller murförbandet en annan funktion. Hållfasthet. Att skapa variationer med hjälp av tegelstenarna i de bärande murkonstruktionerna var och är – helt nödvändiga för murens hållbarhet. Variationerna i hur tegelstenarna kan läggas och vilka mönster de kan bilda – är nästan oändliga. Kryssförband, munkförband och blockförband är de mest använda.

De nationalromantiska arkitekterna valde gärna hård-bränt, mörkt rött eller bruntonat tegel som fasadmaterial. Sockel- och bottenvåningen skulle kläs med natursten, likaså balkonger och konsoler – precis som på Skeppsbron 3. Det gör huset helt tidstypiskt.

I början av förra seklet fanns flera lokala tegelbruk i Skåne. I hela Sverige kunde man räkna till närmare 500 stycken under början av 1900-talet. Helsingborgs ångtegelbruks mörka tegel var särskilt populärt vid denna tid. Det tillverkades av skifferlera och ju längre ner i jorden leran fanns, desto mörkare blev den. Helsingborgsteglet ansågs dessutom mycket hållbart. Ett annat omtalat tegelbruk i Skåne var Börringe, vars tegel var något rödare i färgen.

Teglet färdades smidigt på järnvägsvagnar i ett välutbyggt järnvägsnät – ett nät som nådde betydligt fler orter i Skåne än i dag. Det korta avståndet från Skeppsbron till Malmö central måste ha varit uppskattat.

Husets utmärkande höga gavel på Skeppsbron 3 blickar mäktigt ut ner mot vattnet. Gaveln för tankarna till husen under medeltidens Hansa-period. Medan Jugendstilen karaktäriserades av stora fönster är de nationalromantiska fönstren något mindre och väldigt ofta småspröjsade. Det tros vara en till blinkning till medeltidens skydd mot inkräktare på fönsterna. Men istället för bly- eller järninfattningar blev det en modernare touch med småspröjs i trä. De färgglada kakelplattorna sticker ut. Vem som ligger bakom det, kan vi bara spekulera i. Kanske arkitekten Erik Hahrs syster? Vid denna tidpunkt samarbetade Erik och Clara Hahr när det gällde utsmyckningar av fasader. Hon ritade även tapetmönster åt den välkända brittiska tillverkaren Sanderson. Kanske fick hon i uppdrag att bryta av det bruna teglet med något mer färgglatt.